Hey everyone!
Tänkte försöka hålla inlägget kort, men man vet aldrig med mig hiih :')

Okey so at first, vaknade jag runt klockan 8, låg vaken till runt 9 och då gick jag upp och tog mig en välbehövlig dusch. Åt sedan en smarrig frukost, men fick inte i mig så mycket som jag skulle behövt, nervositeten tog överhand. Gjorde sedan i ordning mig, klädde på mig outfiten jag visat tidigare, samt sminkade mig och så vidare. Packade sedan min väska, nervositeten ökade i magen, fjärilarna i magen blev allt fler och fler. Tog bussen in till stan vid tjugo över 11, framme vid resecentrum runt 12, skyndade mig till Anida, där jag väntade på att hon skulle bli färdig, drack en powerking så länge och kände hur nervös jag faktiskt var.

Runt 2 åkte vi till Stockholm. Var så nervös på vägen dit så det fanns inte. Stannade en bit innan Stockholm för att käka lite, kan ju säga att det var behövligt. Käkade tills jag mådde illa, sedan drog vi vidare mot Solna.
Vi kunde inte köra enda fram till arenan, då trafiken skulle vara avstängd, så stannade vid en restaurang och gick sista biten, eller gick och gick men vi halv sprang haha. Väl där, well that story is totally worth to tell hahah, åh Anida och jag skulle försöka smuggla in hennes systemkamera, meningen att den skulle få plats i mina byxor (och sedan ha en luftig tröja på mig och skinnjackan) så vi gick bakom några bilar och fixade med kameran, skrattade så vi höll på att kissa på oss, samt att när jag gick tryckte kameran ner mina byxor så höll på att tappa dom. När vi kom fram till vakten upptäckte jag att det var lite kroppsvisitering och så vidare, vi låtsades att vi skulle träffa en tjej borta på parkeringen igen så vakterna inte undrade varför vi sprang fram och tillbaka. Väl tillbaka på parkeringen så virade vi in hennes systemkamera i hennes mjukisbyxor som låg i hennes väska, allt för att de inte skulle märka den, o jag knäppte mina byxor och vi gick tillbaka dit. Jag kom fram till vakten, han kollade mig o min biljett men lät mig gå förbi, Anida lyckades också komma förbi, TROTS att vakten kände hennes kamera (good job guurl) och vi var äntligen inne. 

Jag tog Anidas hand och sprang längs golvet för att hitta våra platser, trots att security bad oss lugna ner oss fortsatte vi springa, enda bort till sidoparkett vänster, rad 10. När vi väl såg hur jävla nära scenen vi var, började vi skrika och var helt hyper. Vi pratade med de härliga tjejerna bakom oss, tills förbandet kom. Hon var riktigt duktig faktiskt, dock var fansen lite tråkiga, peppade inget typ. När hon slutat sjunga väntade vi cirka en halvtimme på killarna, åh man kunde verkligen känna alla känslor i arenan. Lite musik spelades innan killarna, då bland annant gangnam style kom på, och hela arenan dansade haha, väldigt kul att se att även de på läktarna hoppade omkring!
När de väl var på väg upp på scenen, det går inte ens att beskriva den känslan. Jag har väntat så länge på det här, och där var jag, såg mina älsklingar för första gången någonsin live. Det var så mäktigt, blir lätt rörd av det nu bara jag tänker på det. Och nej, jag grät inte under konserten, det är många som frågat mig den frågan, nej det gjorde jag inte, men jag var väldigt nära. Det var så mycket olika känslor i min kropp just då, och när killarna var alldeles tårögda när de sjöng och att de blev så berörda, det var så mäktigt att jag knappt kunde hålla mina egna tårar borta. 
Jag hoppade så högt jag kunde när Niall kom bort dit där jag var, det kändes som om jag hoppade så högt att jag var flera huvud högre än tjejerna framför mig. And he saw me. He waved at me.

ALLA VIDEOS OCH BILDER ÄR FOTOGRAFERADE OCH FILMADE AV MIG, CREDIT OM NI ANVÄNDER.

 

 

När allt var över, jag kunde inte ens tro det. 2 timmar, hur kunde det gå så där fort? I was blown away, hade inga speciella förväntningar på kvällen (vågade inte, ifall jag skulle bli besviken.), och så blev den så där bra.. mäktigt. Visste att killarna inte kunde göra mig besviken! It's sad tho, when I'm thinking about it, att det tog slut så fort. Det kändes som det bara var jag och killarna i den där arenan, och sedan att Niall tittade rakt in i min kamera (som jag upptäckt nu några dagar senare) gjorde inte saken bättre. The love of my life har sett mig. 
Anyway, När konserten var slut, satt jag och Anida kvar där ett tag, jag försökte smälta allt som hänt den kvällen, alla fantastiska One Direction moments, inside jokes and so on. Vi ville så gärna smita in backstage så vi kunde få se killarna, vi gjorde försök att få se dom, utan resultat dock. Jag gick fram till stängslet där massa vakter stod, tog i från tårna och skrek: "NIAAAALLLL!" så desperat som det lät tittade vakterna på mig med förvånade och sura aniktsuttryck, time to leave, I thought, and I was so right. Vakterna sa åt oss att gå, fans gav vakterna saker de köpt till killarna, bönade och bad att de skulle lämna dom till killarna. De pratade med fansen ett tag tills de blev trött på dom och började köra ut oss allihopa så de kunde plocka ihop scenen. Tror de sa säkert 2472374754 gånger att killarna inte var kvar längre och att det var lika bra att gå.

Vi suckade och började gå mot utgången, allt var verkligen över. Min dröm hade äntligen uppfyllts. What a feeling, what a night.
Vi gick tillbaka till restaurangen där vår skjuts väntade, Jag och Anida satt längst bak i bilen och tittade både bilder och videos. Lycka.